Du kan vara lugn.

Nu har riksdagen öppnat igen, vilket innebär mer tid i möten och mindre tid för opinionsbildning. Men jag kommer att fortsätta den här debatten så länge det behövs.

vänliga hälsningar,
Karl

Ett ytterligare argument som vi inte ser så ofta i debatten: De som vill lagstifta bort redan olaglig fildelning kommer ofta med skräckpropagande som korfattat ofta handlar om kulturens död, har ett stort problem. Var är dessa hemska och närmast oöverblickbara effekter? Vi har ju faktiskt levt i en värld med massiv fildelning i största möjliga globala skala sedan Napsters intåg för sisådär 7 år sedan. Nog borde väl dessa hemska långtgående effekter, som motiverar allt de vill införa, ha visat sig vid det här laget, eller hur?

Sedan kan det finnas skäl att inte slopa all immaterialrätt på en gång, men på sikt anser jag att hela denna sörja av dumheter bör spolas ned i toaletten.

1. Upphovsmannens död: Jag ser inget uppenbart orimligt i att en rättighet fortsätter att gälla även efter det att dess ursprunglige innehavare avlidit. Det är egentligen inte konstigare än att den avlidnes sparkapital på banken fortsätter att ge avkastning också efter förrättat arvskifte, eller att änkan/änklingen/barnen får överta hyreskontraktet med alla därav följande rättigheter (såsom besittningsskyddet) när hyresgästen dör.

Anledningen till det är att detta är ekonomiska rättigheter, intimt förknippade med den avlidnes tillgångar, vilka av urminnes hävd och enligt gällande lag ärvs av hans närmaste släktingar. Det finns ett intresse av att arvets storlek inte blir helt beroende av avtal som arvlåtaren ingått eller beslut som han fattat kort tid före sin död, när avtalet eller beslutet är av ringa betydelse för honom själv.

Om upphovsrätten skulle upphöra att gälla vid dödsfallet, men upphovsmannen valt att inte utnyttja den, så skulle arvingarna inte erhålla något alls. Om upphovsmannen däremot hunnit teckna ett avtal med ett förlag, och därvid erhållit ett engångsbelopp för publiceringsrättigheterna, så skulle i praktiken hela detta belopp tillfalla arvingarna. Samtidigt skulle förlaget stå utan skydd för sin nyss gjorda investering.

Däremot vill jag ifrågasätta att den upphovsrättsliga skyddstiden alls skall relateras till tidpunkten för upphovsmannens död, för det resulterar i praktiken i olika långa skyddstider för verk av unga respektive åldriga författare, skiljande sig åt med upp till en faktor två. Det vore rimligare att knyta skyddstiden till publiceringsdatumet, vare sig vi väljer att låta den vara fem, tio, 50 eller 100 år lång, för då kan man alltid förutse hur länge den kommer att vara giltig, och planera sina investeringar efter det (50 eller 100 år är nu så långa skyddstider att varje investeringskalkyl i praktiken kan betrakta dem som oändliga, vilket är anledningen till att förlagen inte ser något problem med nuvarande ordning, men ett förlag kan mycket väl vilja planera för mer än fem år framåt i tiden).

Jag vet inte, men jag förmodar att principen med upphovsmannens död + ett visst antal år tillkom vid en tid då man poängterade de ideella rättigheterna högre än de ekonomiska. Ingen författare skulle riskera att förlora rätten att bli erkänd som upphovsman till sitt verk under sin livstid, och hans namn skulle hållas i helgd också en tid efter hans död. I dag är det sällan som de ideella rättigheterna är föremål för rättsliga tvister, men de gamla reglerna har fått vara kvar tack vare lagstiftningens inneboende tröghet; man ändrar ogärna på ett vinnande koncept oavsett hur det har tillkommit.

2. Retroaktiva belöningar: När förändringar av skyddstidens längd diskuteras, så framstår det som mycket märkligt att också redan utgivna verk, inklusive dem av avlidna författare, kan tillgodogöra sig resultatet av en förlängd skyddstid. Detta skall ses i ljuset av den vanliga motiveringen till upphovsrätten, nämligen att uppmuntra författare att skapa nya verk (och motsvarande för övriga konstarter).

1996 förlängdes skyddstiden i Sverige från 50 till 70 år efter upphovsmannens död, och man återupplivade därvid rentav rättigheterna till verk av författare avlidna under perioden 1926-1944, vilka då hade hunnit löpa ut. På vad sätt uppmuntrade detta erkända författare såsom Vilhelm Moberg (död 1973) att komplettera den svenska litteraturskatten med ännu en klassiker? Vilka var de förlag och rättsinnehavare som plötsligt och utan krav på motprestation fick en förnyad ensamrätt att ge ut Selma Lagerlöfs och Karin Boyes böcker? Var det denna lagändring som motiverade Hasse Alfredsson att ge ut Attentatet i Pålsjö skog (1996), trots att “bonusen” även omfattade hela hans tidigare produktion, till exempel En ond man (1980)?

Hur stor betydelse får ett löfte om kompensation för ett framtida arbete, när man regelmässigt delar ut samma kompensation för redan utfört arbete, tillika utfört utan detta löfte?

På arbetsmarknaden tillämpas principen “lika lön för lika arbete”, innebärande att två personer som med samma kompetens i grunden utför samma slags arbete åt samma arbetsgivare också bör ha samma lön. Höjer man den enes lön, så förväntar sig den andre samma höjning. Denna princip gäller dock inte retroaktivt; om jag får en viss lön vid något tillfälle, och min efterträdare ett par år senare erhåller högre lön för sitt arbete, så kan inte jag kräva att få en retroaktiv löneförhöjning för att komma upp i samma nivå och bättra på min pension. De ekonomiska förutsättningarna för arbetet har hunnit förändras med tiden.

Om principen skall gälla också för de kreativa yrkena, bör den då inte tillämpas med samma restriktioner? Skall verkligen avlidna författares arvingar tilldelas förlängd “författarpension” bara därför att de ännu levande och yrkesverksamma författarna har förhandlat till sig det för egen del? Kommer de att plocka fram fler outgivna (och för allmänheten okända) bokmanuskript ur gömmorna då, och äntligen ge ut dem?

Problemet är kanske inte så mycket att “de efterlevande” (antingen de utgörs av upphovsmannens arvingar eller hans förlag) erhåller en ny tillgång utan krav på motprestation, som att de kan frestas att ideligen begära dylika bonusar av politikerna. Det förefaller mer troligt att det var förlag i besittning av snart utlöpande ensamrätter till kulturikoner som Musse Pigg och Borta med vinden som hävdade behovet av 1996 års förlängning från 50 till 70 år, än att det var blivande författare som ville försäkra sig om en framtida god avkastning åt sina barnbarn. Man kan därför med rätta fråga sig huruvida upphovsrättens påstådda syfte, att gynna produktionen av ny kultur (snarare än kopierandet av gammal kultur), alls uppfylls av dagens lagstiftning.

3. Realistisk investeringskalkyl: Jag avstår här från att gå in på resonemanget kring vad som är en “rimlig” skyddstid utifrån dagens ekonomiska förutsättningar, för det blir i allt väsentligt ändå bara ett höftande mellan tummen och pekfingret. Om bara mina två första invändningar mot dagens system beaktas, så är jag nöjd med det för egen del, och så litar jag på att andra ägnar sig åt att reda ut vad det betyder i kvantitativa termer.

Sammanfattningsvis ser jag det som viktigare hur man bestämmer skyddstidens längd, än vilken skyddstid man faktiskt väljer. Ännu viktigare än dessa båda frågor är dock frågan om hur omfattade ensamrätten skall vara, och vad den skall innebära, så länge den ännu är giltig. Att bara ändra på skyddstiden ger inget, för då kommer strax någon annan och ändrar den tillbaks.

http://paullindquist.blogspot.com/2008/01/piraterna-skjuter-vid-sidan-om.html

Och i den tredje vågskålen ligger den personliga integriteten som påverkas av de andra två.

Det är bra att den här diskussionen nu kommer upp på bordet och att alla vinklar och perspektiv belyses. Framförallt kan man se hur de påverkar varandra.