2008 06 19

Riksdagsledamot
Karl Sigfrid
karl.sigfrid@riksdagen.se

Jag vill förtydliga att jag fortfarande anser att den nya FRA-lagen är oacceptabel. Massövervakning av svenska medborgare är en åtgärd som inte står i proportion till de problem som svenska myndigheter är satta att lösa.

Jag vill också betona att mitt engagemang i frågor kring den personliga integriteten kvarstår. Jag kommer att noga följa frågan om signalspaning och att regelverken följs.

I Sverige har det hållits totalt sex folkomröstningar på nationell nivå. Var och en av dem har varit ett projekt av nästan samma omfattning som ett allmänt val. Miljontals människor går till vallokaler och lägger röstsedlar i kuvert. Processen förbrukar enorma resurser så av rent praktiska skäl har det varit nödvändigt att vara sparsam med folkomröstningarna.

I takt med den tekniska utvecklingen blir dessa praktiska överväganden irrelevanta. Om 25 år bör vi ha ett it-system på plats som låter den enskilde medborgaren rösta om vilket riksdagsärende som helst.

Engagerade, välutbildade medborgare kommer inte i längden att acceptera att de utestängs från beslutsprocesserna. Därför måste det skapas ett system som låter aktiva medborgare rösta i sakfrågor, samtidigt som mindre engagerade invånare kan överlåta hela sitt inflytande till representanter precis som i dag. För att tillgodose både aktiva och passiva medborgares önskemål behöver vi ett flexibelt system, som varken är renodlat direktdemokratiskt eller renodlat representativt. Detta är lika naturligt som att en aktieägare antingen kan gå till bolagsstämman och rösta eller överlåta sina röster till ett ombud.

Utan de praktiska invändningarna mot folkomröstningar är det omöjligt att försvara att all makt mellan valen koncentreras till riksdagen och regeringen. Försvaret av den representativa demokratin är detsamma som försvaret av forna tiders elitstyren – en liten grupp i samhället anser sig särskilt lämpad att fatta de stora, komplicerade besluten. Det är en uppfattning utan förankring i verkligheten. Studier har visat att länder med starkare inslag av direktdemokrati har lägre utgifter, mindre budgetunderskott och högre produktivitet.

Inte heller säkerheten är ett avgörande hinder mot en teknikdriven demokratisering av det politiska beslutsfattandet. Bankerna har utvecklat system som betraktas som så säkra att kunderna vågar göra ekonomiska transaktioner över internet. Det går även att starta företag och deklarera över nätet. Staten kan med samma teknik skapa delaktighet i den demokratiska processen. Ge vare medborgare tillgång till ett system som ger möjligheten att direkt delta i de beslut som i dag fattas av riksdagen. Systemet ska självklart bygga på öppen källkod som var och en kan granska.

Exakt hur ett system för it-driven direktdemokrati ska utformas går inte att planera i förhand – det måste få växa fram stegvis – men att vi har en demo­kratiseringsprocess framför oss är ofrånkomligt.

Publicerad i Computer Swedens jubileumsnummer den 4 juni 2008

Det är ibland skönt att komma ifrån partipolitiken och resonera i en mer öppen, stimulerande miljö. Det har jag fått göra under ett par dagar på den Schweiziska orten Steckborn, där Harvad Law School anordnade en workshop med namet ”Building a copyright curriculum for youth”. Deltagarna var bland annat från Harvards Cyberlaw-center och från MIT:s institution för mediastudier.

Min första tanke var att seminariet skulle handla om behovet av mer antipirat-propaganda i skolan. Detta är ju ett ständigt återkommande krav från upphovsrättsindustrin, som även har tagit fram eget material att sprida bland eleverna. Istället visade det sig att jag hamnat i Lawrence Lessigs upphovsrättsreformistiska fanclub.

Syftet med workshopen var att diskutera grunderna för en studieplan som ger elever kunskap om vilka rättigheter de har att använda upphovsrättsskyddat material till kreativt skapande. Ett stort problem, inte minst i länder där det döms ut drakoniska skadestånd, är att människor inte vågar använda sig av lagstadgade rättigheter som fair use.

Stora juridiska gråzoner gör det svårt även för experterna att på förhand säga om en viss återanvändning av ett existerande verk är tillåten. Riskaversiva kreatörer ålägger därför sig själva restriktioner som går långt utöver de uttryckliga förbuden i lagstiftningen. Och även om en dokumentärmakare vågar använda sig av fair use är risken stor att aktörer längre fram i distributionskedjan, till exempel det tv-bolag som ska sända dokumentären, säger nej av rädsla för att hamna i en skadeståndsprocess. En sådan process kan vara jobbig nog även för den som går vinnande ur striden. Lessig lär ha sagt att rätten till fair use i praktiken inte innebär mer än rätten att anlita en advokat.

Bättre kunskaper om var de juridiska gränserna går bör vara prioriterat inom utbildningsväsendet. Lagstiftarens ambition bör vara att minimera de gråzoner som gör kreativt skapande dyrt och riskfyllt. Ett stort steg i den riktningen kan vi ta genom att återformalisera upphovsrätten, alltså att införa ett registreringskrav för verk som ska skyddas. Då slipper vi ett automatiskt upphovsrättsskydd för de verk som inte är avsedda att skyddas, och de rättighetshavare som faktiskt vill skydda sina verk kan enkelt identifieras.

I mitt förra inlägg frågade jag mig hur EU-kommissionen har fått ett mandat att förhandla fram ACTA-avtalet som syftar till att framtvinga skärpt upphovsrättslagstiftning. Efter kontakter med justitiedepartmentet och med vårt eget EU-nämndskansli på riksdagen har några saker klargjorts.

EU-kommissionen fick sitt mandat på ministerrådet för jordbruks- och fiskefrågor den 14 maj. Beslutet var en så kallad A-punkt, alltså en punkt på dagordningen som togs utan diskussion. Beslutspunkterna på ett ministerråds dagordning är uppdelade i B-punkter och A-punkter. B-punkterna är föremål både för diskussion och beslut. De rör normalt det politikområde som mötet är avsett för, i detta fall alltså jordbruk och fiske. Den minister eller tjänsteman som deltar på mötet ansvarar för just dessa frågor i regeringen.

A-punkterna anses däremot vara färdigförhandlade på lägre nivå. De kan handla om vad som helt och den minister som deltar på ministerrådets möte vet ofta inte vilka A-punkter de själva beslutar om. ACTA-ärendet, som röstades igenom som en A-punkt av jordbrukspolitikerna hade dessförinnan framförhandlats av ett organ som kallas Coreper. I Coreper deltar tjänstemän från Sveriges ständiga representation i Bryssel. Enligt justitiedepartementet enades Coreper om att godkänna ACTA-mandatet den 2 april. Även i Coreper lär beslutet ha tagits som en A-punkt, alltså utan diskussion.

Innan ärendet kom färdigförhandlat till Coreper hanterades det i 133-kommittén, som beskrivs så här på regeringens hemsida:

EG-fördragets artikel 133 stadgar att kommissionen ska lägga fram förslag för rådet om hur den gemensamma handelspolitiken ska genomföras. Kommissionen ska enligt artikeln föra handelsförhandlingar i samråd med en särskild kommitté, 133-kommittén, som utsetts av rådet för att biträda kommissionen i denna uppgift.

I 133-kommittén behandlas frågor som handelsförbindelser med tredje land samt EU:s agerande i Världshandelsorganisationen, WTO, och i andra multilaterala handelssammanhang. 133-kommittén sammanträder normalt varje fredag i Bryssel.

För Sveriges räkning ansvarar UD för Sveriges medverkan i 133-kommittén, men eftersom ärendet rör immaterialrätt var det justitiedepartementet som stod för den politiska substansen. I 133-kommittén ställde sig Sverige positiva till att ACTA skulle förhandlas fram.

Vad blir då kontentan av allt detta? En vanlig medborgare ser på sin höjd att EU-kommissionen, som de inte kan ställa till svars i allmänna val, förhandlar fram ett bindande avtal. Detta avtal tvingar sedan EU att lägga fram nya direktiv, som i sin tur tvingar Sverige att stifta nya teknikfientliga lagar. Och eftersom Sverige är juridiskt bundna går det inte att rösta om lagen i allmänna val. Formellt kunde medborgarna ha ställt politikerna till svars för Sveriges agerande i 133-kommittén, men eftersom ingen rapporterade om vad som skedde i 133-kommittén var det i praktiken omöjligt. Politiker kan alltså i hemliga förhandlingar binda upp sig själva och när frågan blir till ett synligt lagstiftningsärende är det för sent att komma med synpunkter.

I riksdagen har vi tagit initiativ för att lyfta frågor på EU-nivå vid ett tidigare skede. Uppenbarligen finns det en hel del att göra ytterligare på det området om vi ska få en transparent demokratisk process.

På Wikileaks kan man läsa om ett internationellt antipirat-avtal som förhandlas fram i tysthet. Processen för att etablera detta avtal, Anti-Counterfeiting Trade Agreement(ACTA), har enligt Wikileaks initierats av USA, Japan, Schweiz och EU. Istället för att gå via de sedvanliga organisationerna för handel och immaterialrätt väljer några länder att förhandla bilateralt för att i ett senare steg uppmana andra länder att ansluta sig till ett färdigskrivet avtal. Utvalda upphovsrättslobbyister ska ha fått ta del av det diskussionspapper som utgör grunden för förhandlingarna. I övrigt har det hållits hemligt, till dess att det hamnat i händerna på Wikileaks.

Flera av förslagen i diskussionspappret känns igen från EU:s IPRED1, som antogs 2004, och IPRED2, som kommissionen inte har lyckats få godkänt. På det straffrättsliga området ska de avtalande parterna åta sig att införa avskräckande straffsatser. Enligt Wikileaks finns även en klausul som syftar till att kriminalisera både kommersiella och icke-kommersiella verktyg som underlättar upphovsrättsbrott. Om tolkningen är korrekt så är det allvarligt. Det innebär att kommissionen genom ett handelsavtal försöker binda EU till IPRED2-regleringar som de inte har lyckats få godkända i den interna beslutsprocessen. Motsvarigheten på nationell nivå vore att en regering förhandlar fram ett juridiskt bindande avtal som tvingar oss till åtgärder som riksdagen säger nej till.

På det sanktionsrättsliga området ingår klausuler som påminner om det informationsföreläggande som finns med i IPRED1, alltså den regel som tvingar internetleverantörerna att lämna ut kunduppgifter till rättighetsinnehavare. I nuläget är det frivilligt för EU:s medlemsstater att införa regeln. Frågan är om det kan fortsätta vara frivilligt om EU binder upp sig via ACTA. Den Kanadensiska tidningen Calgary Herald skriver att ACTA kan medföra krav på att kunduppgifter framöver måste lämnas ut även utan att en domstol har beordrat detta.

EU-kommissionen skrev hösten 2007 att de sökte ett mandat för att förhandla fram ett ACTA-avtal. Nu säger de sig ha fått detta mandat av ministerrådet, men det är oklart hur detta har gått till. Det tycks omöjligt att hitta offentliga dokument som anger på vilket ministerrådsmöte som beslutet skulle ha fattats eller hur enskilda EU-länder ställde sig. Mig veterligen har riksdagens EU-nämnd aldrig informerats eller deltagit i något samråd om att ge EU-kommissionen ett förhandlingsmandat.

Calgary Herald skriver att tullen ska bli mer involverad i antipirat-arbetet genom att resande med mp3-spelare och laptop-datorer kan få sin utrustning genomsökt i jakten på piratkopierad information. I Kanada kan gränsvakter redan i dag genomsöka datorer i kampen mot barnpornografi. Denna modell skulle med ACTA kunna införas i stora delar av världen, och användas för att leta efter olovligt kopierad musik och film.

Med decentraliserade fildelningsnätverk och med allt bättre möjligheter att fildela utan internet, exempelvis via Bluetooth, kan antipiraterna inte längre komma åt fildelningen som sådan. Istället skulle de behöva angripa innehavet av olovlig information genom visitera medborgarna och genomsöka deras tekniska utrustning. För mig har detta varit ett otänkbart scenario, men allt mer talar för att det är dit vi är på väg.

Den 21 maj klockan 16.45-19 har jag tillsammans med Open Source Sweden ett seminarium i riksdagen om öppen programvara och öppna standarder. Alla intresserade är välkomna.

Vilka politiska aspekter finns det då av öppen källkod? Den politiska ledningen för offentliga organisationer är formellt ansvarig för valet av mjukvara, men det faller i praktiken på IT-enheterna att fatta sådana beslut. Politikerna är intresserade av att förvaltningen har de verktyg som krävs för att fullgöra uppgifterna på ett effektivt sätt, men de är ofta inte mer intresserade av vilka operativsystem som används än av vilka kopiatorer som köps in.

Det kan finnas anledning för politiska beslutsfattare att anta en övergripande policy för öppen källkod, givet att den är försiktigt hållen och ger flexibilitet. Finns det öppna alternativ som är mer eller lika ändamålsenliga som de proprietära alternativen så bör dessa övervägas i enllighet med de initiativ som Verva och Sveriges Kommuner och Landsting tagit. Öppenheten kan i sig vara ett argument eftersom anpassningar av en öppen produkt kan upphandlas på en konkurrensutsatt marknad medan bara leverantören har rätten och möjligheten att anpassa en proprietär produkt. I vilket fall som helst bör upphandlingsbeslutet fattas utifrån vad som är bäst för den egna organisationen.

Öppen källkod handlar mer om konkurrens och kontroll än om licenskostnader. Min egen ingång har dock mindre att göra med företagsekonomiska hänsyn och mer att göra med friheten att kommunicera oövervakad. Affärsmodellerna som byggs runt fri programvara förutsätter i allmänhet inte att leverantören kan kontrollera hur programmen sprids. Därför kräver de inte heller den statliga kontrollapparat som upphovsrättsindustrin efterfrågar.

Tidigare i veckan diskuterade jag fildelning med Martin Andreasson från folkpartiet. Arrangör var Publik Service, som hade ett kul och annorlunda format. Både jag och Martin är allianspolitiker i Solna, och vi har båda arbetat med översättningar visade det sig. Han har översatt Star Wars-böcker och jag dokusåpor på MTV. Personligen tycker jag att debatten blev lugnare och mer saklig än vad som brukar bli fallet. Några sådana förväntningar har jag inte när jag och Henrik Pontén från antipiratbyrån ska debattera hos Frihetsfronten nästa vecka. Alla intresserade är för övrigt välkomna till evenemanget.

I DN kan man läsa att EU-domstolen har fällt Sverige för att inte ha genomfört sanktionsdirektivet. Sanktionsdirektivet, ibland kallat IPRED1, innehåller bland annat bestämmelser om att upphovsrättsindustrin genom domstolsbeslut ska kunna begära ut fildelares identiteter från internetleverantörerna. Bestämmelserna om utlämnade identiteter är dock frivilliga att införa, vilket inte förändras av denna dom.

Nu har justitieministern svarat på frågan om vad regeringen anser bör göras för att förhindra jäv i polisers myndighetsutövning. Redan har en rad bloggare kommenterat svaret, däribland min partikollega Mary Jensen som även reflekterar över behovet av politiker som förstår den verklighet de reglerar. Den moderaterna närstående ledarskribenten Peter J Olsson skriver samtidigt om hur tingsrättsdomen mot en 31-årig Linköpingsbo kan bli ett steg på vägen mot en försvagad rättsstat. Tyvärr tror jag att han har rätt. Domen i sig är dock bara en konsekvens av en lagstiftning som vi sedan tidigare visste var ohållbar.

I anslutning till den fråga som jag ställde till justitieministern satte jag även riksdagens utredningstjänst(RUT) i arbete. Det har resulterat i en kort men välskriven utredningsrapport som behandlar nuvarande lagar och regler. Eventuellt återkommer jag till utredningstjänsten med ytterligare frågor för att bringa klarhet i ärendet. RUT:s rapport berör exempelvis inte §7 i Lagen om offentlig anställning, som reglerar offentliganställdas bisysslor. Kan medverkan i en rekryteringsprocess i lagens mening vara en “verksamhet” som kan “rubba förtroendet” för den anställdes “opartiskhet i arbetet”?

Vad alla, eller åtminstone de flesta av oss, kan vara överens om är att den som fattar myndighetsbeslut inte samtidigt ska kunna förhandla om en anställning hos en part som har ekonomiska intressen av myndighetsbeslutet. Frågan är om dagens regelverk täcker detta tillräckligt väl eller om regelverket behöver kompletteras.

I går hade vi moderater deklararationskampanj över hela landet. Deklarationsdagen är ju ett utmärkt tillfälle att påminna om det jobbskatteavdrag som ger en vanlig löntagare omkring 1000 kronor i sänkt skatt varje månad.

Själv stod jag i fyra timmar utanför Solna stadshus och delade ut informationsmaterial, och passade på att lämna in min egen deklaration. Tidigare har jag e-deklarerat men i år blev det en traditionell pappersdeklaration. Anledningen till detta är min Windowsfria dator. Visserligen fungerar det javabaserade systemet för e-legitimation lika bra på Linux, men för att förnya e-legitimationen via Handelsbanken krävs ett säkerhetsprogram som inte finns i Linuxversion. Det kan det enbart köras i en äldre version av Wine. Vi får se om Handelsbanken har några planer på att förbättra sitt system. I annat fall får jag väl byta bank.

Gårdagens dom mot 31-åringen i Linköping var inte särskilt oväntad. Nu kan det bli lättare för polisen att göra husrannsakan och att begära ut integritetskänslig personinformation från Internetleverantörer. Hundratusentals fildelare får försvagat integritetsskydd. Ytterligare ett skäl att avkriminalisera fildelningen.

Om Linköpingsdomen är en konsekvens av en orimlig existerande rättsordning så är IFPI:s planer på att stämma en internetoperatör ett försök att ytterligare urholka informationsfriheten. Jag undrar om politiker och myndigheter förstår hur långtgående IFPI:s begäran är. Internet har för det stora flertalet medborgare inneburit en yttrandefrihetsrevolution. Friheten att tala till allmänheten var tidigare reserverad för dem som kontrollerade en mediekanal, men tack vare nätet kan vem som helst till en försumbar kostnad göra information tillgänglig för hela världen. En förutsättning för att detta ska vara möjligt är att de som tillhandahåller internetuppkopplingar inte ansvarar för innehållet i kundernas kommunikation. Om Internetleverantörerna tvingades ta ansvar för allt det material som kunderna kan nå genom sina uppkopplingar skulle de begränsa utbudet till webbplatser som de vet är juridiskt säkra, det vill säga webbplatser som tillhör de stora marknadsaktörerna. Ett sådant internet ger inte mycket större frihet än vad kabel-tv-nätet gör.

EU är inne i en budgetöversyn, och som alltid när ekonomin är uppe på den europeiska agendan lyfts förslag om att inrätta en EU-skatt. De som går längst föreslår att EU ska få direkt beskattningsrätt medan andra förespråkar skatteharmonisering, det vill säga en likriktning av medlemsstaternas skattesystem. Sverige måste hålla emot, för EU-skatter medför varken större frihet eller ett bättre företagarklimat.

Två centerpartistiska riksdagsledamöter vill att Sverige ska byta position och medverka till att införa gemensamma bolagsskatter inom EU. Vi moderater, liksom regeringen, säger bestämt nej till detta. I Sverige har vi jämförelsevis enkla och generösa regler för hur bolag ska beskattas. Det ligger knappast i svenska småföretagares intresse att övergå till ett dyrare och mer svåradministrerat system. De förslag till konsoliderad bolagsskatt som EU-kommissionen har lagt fram skulle medföra utökad byråkrati och stora kostnader.

Centerpartiet brukar hävda att EU ska vara “smalare men vassare”. Det borde innebära att EU ska vara bra på det vi behöver lösa tillsammans, till exempel miljöarbete. Samtidigt innebär det att EU ska låta bli sådant som länder, regioner, kommuner eller enskilda individer löser bäst själva. Bolagsskatten blir varken lägre eller bättre av att regleras på överstatlig nivå.

Skattekonkurrensen ska värnas eftersom den tvingar länder att förbättra företagarklimatet. Låga skatter är naturligtvis en viktig del av detta, men för att attrahera företagare behövs även förbättringar för tjänster som gör Sverige till ett bra land att bo och arbeta i. Ett företagsvänligt land behöver infrastruktur i form av bra vägar, järnvägar och bredband. Ett företagsvänligt land behöver också alla de välfärdstjänster som invånare förväntar sig - en skola som ger kunskap, sjukvård i tid och en trygg äldreomsorg.

Våra två riksdagskolleger i centerpartiet hävdar att EU-länder som går före och konsoliderar sina skattesystem kommer att utgöra Europas A-lag. Vi tror att det är tvärtom. A-laget kommer att utgöras av de länder som kämpar i den internationella konkurrensen - inte av länder som försöker fly från konkurrensen genom att bilda skattekarteller.

Publicerad i Dagens Industri den 3 maj, skriven tillsammans med EU-nämndens ordförande Anna Kinberg Batra