Fildelning och äganderätt

En uppfattning som ofta uttrycks i fildelningsdebatten är att vi har två klassiskt moderata värden som står mot varandra. I den ena vågskålen ligger rätten till fri informationsspridning och rätten att inte bli övervakad. I den andra vågskålen ligger äganderätten, påstås det.

Riktigt så enkelt är det inte. Om vi på allvar värnar äganderätten – och det tycker jag att vi ska göra – måste vi också visa att vi förstår vad äganderätten är, varför den finns, hur den fungerar, vad den omfattar och vilken roll den spelar i fildelningsdiskussionen.

Äganderätt är inget enkelt begrepp som definieras på samma sätt i alla sammanhang, utan ett paraplybegrepp under vilket det ryms en mängd olika rättigheter. Varje enskild form av ägande utgörs av en alldeles egen uppsättning rättigheter och omgärdas av begränsningar.

Huruvida upphovsrätten ska anses vara en del av äganderätten diskuteras intensivt. Något entydigt svar kommer vi aldrig att få. Eftersom frågan är semantisk är det delvis godtyckligt om vi väljer att kategorisera upphovsrätten som en äganderätt eller om vi väljer att beskriva den som en rättighet sid sidan om äganderätten. Vilket alternativ vi väljer har ett stort symbolvärde – en rättighet som beskrivs som en del av äganderätten får en högre status – men i sak har det ingen större betydelse vilka etiketter vi använder.

Det finns i praktiken stora skillnader mellan å ena sidan den konventionella äganderätten av materiella ting och å andra sidan upphovsrätten. Äganderätten är en sedvana som har funnits så långt tillbaka i tiden att den inte kan överblickas. Ägandet har uppstått av nödvändighet för att vi behöver tydliga regler som avgör vem som ska förfoga över en resurs som är begränsad. Ägandet är också en förutsättning för personlig frihet och företagande eftersom nästan all aktivitet förutsätter rätten att förfoga över verktyg.

Det grundläggande argumentet för äganderätt – behovet av att fördela knappa resurser – gäller inte upphovsrätten och andra immateriella rättigheter. Tillgången till ett immateriellt verk är obegränsad, såvida politiker inte med hjälp av upphovsrättslagstiftning skapar en begränsning. Ekonomer brukar därför beskriva upphovsrätten som ett lagstadgat monopol. Monopolet, som är tidsbegränsat, omfattar bland annat rätten att sprida och framställa kopior av ett verk. Detta ger upphov till den fildelningskonflikt som vi har att förhålla oss till.

Syftet med att skapa ett monopol för upphovsrättsinnehavare var att förbättra drivkrafterna förskapande. Huruvida monopolet är effektivt kan ifrågasättas vilket bland annat Hayek gjorde. En av de senaste mottagarna av Riksbankens ekonomipris, Eric Maskin, har studerat de mjukvarupatent som infördes på 1980-talet och konstaterat att detta monopol inte alls har ökat mjukvarubranschens satsningar på forskning och utveckling. Med detta vill jag inte säga att immateriella rättigheter som upphovsrätt borde avskaffas, utan bara att vi inte kan ta för givet att lagstiftning ger de avsedda resultaten.

Stora delar av upphovsrätten fungerar väl och kan upprätthållas med rimliga medel. Däribland ensamrätten till det kommersiella nyttjandet av ett immateriellt verk. Eftersom kommersiell verksamhet bedrivs av färre aktörer och i relativt stor skala går det att hålla efter dem som exempelvis säljer kopior av en film utan upphovsrättshavarens tillstånd. Åtminstone inom landets gränser.

Den del av upphovsrätten som förbjuder icke-kommersiell kopiering och spridning fungerar däremot inte alls. Till skillnad från äganderätten, som har uppstått genom den spontana ordningen och är en självklar del i vårt tänkande, är upphovsrättens kopieringsförbud resultatet av politisk planering. Planerade ekonomier fungerar sällan särskilt väl, och kopieringsförbudet är inget undantag. Medborgarna har alltid kopierat information i den mån det har varit möjligt.

Även om vi är överens om att upphovsrätten ska upprätthållas med rimliga medel – precis som andra lagar ska upprätthållas – kvarstår frågan om vad upphovsrätten ska omfatta. Upphovsrättens omfattning har förändrats många gånger tidigare och det är ingen självklarhet att dagens utformning är optimal. Det vore snarast märkligt om en upphovsrättslag från 60-talet fungerade i dagens informationssamhälle.

Vid teknikskiften kan det uppstå konflikter mellan upphovsrätten och den materiella äganderätten. Så skedde när videobandspelar kom för 30 år sedan. Tidigare var det självklart att tv-bolagen bestämde vad som skulle visas när. Med hjälp av videon kunde nu plötsligt tittarna kopiera innehållet i tv-sändningarna. Därmed fråntogs tv-bolagen en ensamrätt som de tidigare hade haft.

Hade politiker bestämt sig för att förbjuda människor att kopiera tv-sända program och filmer kunde tv-bolagen ha behållit sin ensamrätt – åtminstone i teorin. Ett videoinspelningsförbud hade samtidigt varit en kraftig inskränkning i medborgarnas rätt att förfoga över sin egen tekniska utrustning. Upphovsrätt stod mot den konventionella äganderätten, och resultatet blev att upphovsrätten begränsades.

Nu står vi inför en liknande valsituation, om än med större implikationer. I den ena vågskålen ligger delar av upphovsrätten. I den andra vågskålen ligger, förutom den fria informationsspridningen, väsentliga delar av äganderätten.

15 thoughts on “Fildelning och äganderätt

  1. Väl argumenterat!

    Eftersom det redan finns undantag i upphovsrättslagen avseende privatkopiering, så borde det inte vara omöjligt att utsträcka det undantaget till all ickekommersiell kopiering mellan privatpersoner utan att det uppenbart skulle bryta mot internationella avtal, eller hur?

  2. “Till skillnad från äganderätten, som har uppstått genom den spontana ordningen och är en självklar del i vårt tänkande, är upphovsrättens kopieringsförbud resultatet av politisk planering. Planerade ekonomier fungerar sällan särskilt väl, och kopieringsförbudet är inget undantag.”

    Där sätter du fingret på varför fildelning INTE är den bolsjevikaktivitet som som så många på din sida (hittills) tycks ha uppfattat den som. Statligt kontrollerad exemplarframställning av något som folket kan sköta bättre själva är helt enkelt en form av planekonomiskt tänkande…

  3. Den upphovsrättslag vi har i dag är inte entydigt från 1960-talet, även om dess SFS-beteckning och grundstruktur är det. Lagen är i stället en blandning av bestämmelser som tillkommit under olika decennier, och räknat i mängd lagtext synes ändringarna ha varit särskilt omfattande under de senaste 10-20 åren. Exempelvis tillkom förbudet mot sekundär kopiering för enskilt (privat) bruk så sent som 2005. Lagen var redan då så komplex att det i praktiken var omöjligt för en lekman att tolka den.

    Friheten (snarare än “rätten”; jag kallar det en frihet eftersom den baseras på frånvaron av ett förbud) att kopiera för enskilt (privat) bruk har i praktiken varit en del av upphovsrätten sedan den första lagen tillkom för över hundra år sedan. 1877 års Lag angående eganderätt till skrift reglerade endast exemplarframställning genom tryck (eller fotokemiskt förfarande), samt offentligt föredrag eller scenframträdande. Något undantag för enstaka avskrifter gjorda med penna fanns inte, helt enkelt för att dylika inte krävde någon tryckpress och därför inte alls berördes av lagen. Det var en teknikberoende ensamrätt, och den fungerade utmärkt med dåtidens tekniska förutsättningar. Ingen upphovsman bekymrade sig om huruvida hans ord återgavs med handskrift i ett privat brev, för det hotade inte hans möjligheter att sälja de tryckta exemplaren.

    Vi fick en ny upphovsrättslag i början av 1900-talet (1919?) som jag inte har framför mig just nu, så jag vet inte huruvida den nämnde något om enskilt bruk, men jag skulle inte tro det. När 1960 års lag skulle tas fram hade dock möjligheterna till maskinell framställning av enstaka kopior nått så långt att valet av teknik för exemplarframställningen inte längre var meningsfullt som kriterium på vad som skulle skyddas. I stället valde man att lägga tyngden vid syftet med exemplarframställningen, och utforma ett undantag för kopiering för enskilt bruk. Tanken var alltså att sådan kopiering även fortsättningsvis skulle vara tillåten, nu med ny teknik, men samtidigt fann man sig tvungen att begränsa omfattningen till vad som var “normalt” för att undantaget inte skulle missbrukas kommersiellt.

    Det är detta undantag som kommersiella aktörer alltmer kommit att ifrågasätta, och även lyckats att kraftigt begränsa, parallellt med att den tekniska utvecklingen helt har suddat ut de tidigare uppenbara gränserna mellan “enstaka exemplar för privat bruk” och “kommersiell massproduktion”. Om den första upphovsrättslagen hade skrivits i dag, med Internet i åtanke, så hade det varit politiskt omöjligt att åstadkomma ett monopol som på något sätt begränsar vad man får säga i privat kommunikation, eller offentligt och utan vinningssyfte. Att bibehålla, och rentav utöka, ett redan existerande monopol utformat i en tid då tekniken angav gränserna, torde i praktiken vara lika omöjligt.

    Om vi skall försöka behålla något av den upphovsrätt som etablerades i Sverige på 1800-talet, då bör vi gå tillbaka i tiden för att se vad dess syfte var och imitera det, i stället för att basera dagens regelverk på hur 1800-talets teknik såg ut. För det är väl klart, om vi väcker upp någon 1800-talsjurist från det döda och visar honom vad man kan göra med en persondator, så kommer han sannolikt dra slutsatsen att det är en industriell process som förutsätter stora investeringar, och att det den gör därför måste regleras som en kommersiell verksamhet, oaktat att den råkar stå i någon tonårings sovrum. Det är dock inte på sådana grunder som vi skall skriva våra lagar.

  4. Jag tycker att upphovsrätten i grunden är bra men behöver göras om totalt. Skyddstiderna är orimligt långa, vilket nog är ett av skälen varför lagen har en dålig förankring i befolkningens rättsmedvetenhet. Det är orimligt på gränsen till omoraliskt att ha skyddstider som sträcker sig utöver livstiden på den som skall skyddas, i detta fall t.o.m. 70 år. Jag anser att skyddstider i paritet med dem i patenträtten, dock högst kreatörens livstid, bör ersätta dagens bestämmelser. Skillnaden mellan kommersiell och icke-kommersiell exemplarframställning bör förtydligas i en ny lagstiftning. Idag vågar t.ex. de flesta skollärarna inte visa filmer i sina klasser även när det skulle vara pedagogiskt välmotiverat – av ren rädsla för upphovsrätten och att någon t.ex. en förälder skvallrar. Begreppet exemplarframställning behöver en mycket restriktivare tolkning än idag. Men framförallt borde dagens skyttegravskrig i medierna mellan konservativa krafter och förnyare ersättas av öppna partssammansatta förhandlingar med syfte att utarbeta en ny upphovsrätt som är i bättre samklang med folkets vilja än dagens. Under förhandlingstiden borde rättsväsendet lägga alla utredningar om brott mot dagens regelverk på is.

  5. Pingback: Kommenterat.net » Blog Archive » Fildelning och äganderätt

  6. Karl Sigfrid sa:
    “Nu står vi inför en liknande valsituation, om än med större implikationer. I den ena vågskålen ligger delar av upphovsrätten. I den andra vågskålen ligger, förutom den fria informationsspridningen, väsentliga delar av äganderätten.”

    Och i den tredje vågskålen ligger den personliga integriteten som påverkas av de andra två.

    Det är bra att den här diskussionen nu kommer upp på bordet och att alla vinklar och perspektiv belyses. Framförallt kan man se hur de påverkar varandra.

  7. Jag tror inte att debatten leder fram till en allmän insikt. Ingen av sidorna har varken helt rätt eller orätt, alla har delar av sanningen. Däremot är det en sida som just nu helt ensidigt har den gällande lagen på sin sida – tyvärr. Förhandlingar om nya bestämmelser i en helt ny lagstiftning om upphovsrätt är nog den enda lösningen som är förenlig med goda demokratiska principer. Annars hotar en oändlig jäsande konflikt mellan fildelare på gräsrotsnivån som romantiserar någon slags Robyn-Hood-myt och en sadistisk rättsmaskin typ sheriffen i Nottingham som påstår sig föra kreatörernas talan och som försöker driva igenom en lagstiftning som fått sin nuvarande utformning utan folkets medverkan och därför inte är tillräckligt förankrad i befolkningens rättsmdvetenhet.

  8. Den upphovsrättsliga skyddstiden är värd ett helt kapitel för sig. Den kritiseras vanligen för att vara för lång, och mera sällan för att vara för kort, men jag tycker att det exakta antalet år egentligen är av underordnad betydelse. Jag vill i stället peka på grunderna för att bestämma skyddstiden.

    1. Upphovsmannens död: Jag ser inget uppenbart orimligt i att en rättighet fortsätter att gälla även efter det att dess ursprunglige innehavare avlidit. Det är egentligen inte konstigare än att den avlidnes sparkapital på banken fortsätter att ge avkastning också efter förrättat arvskifte, eller att änkan/änklingen/barnen får överta hyreskontraktet med alla därav följande rättigheter (såsom besittningsskyddet) när hyresgästen dör.

    Anledningen till det är att detta är ekonomiska rättigheter, intimt förknippade med den avlidnes tillgångar, vilka av urminnes hävd och enligt gällande lag ärvs av hans närmaste släktingar. Det finns ett intresse av att arvets storlek inte blir helt beroende av avtal som arvlåtaren ingått eller beslut som han fattat kort tid före sin död, när avtalet eller beslutet är av ringa betydelse för honom själv.

    Om upphovsrätten skulle upphöra att gälla vid dödsfallet, men upphovsmannen valt att inte utnyttja den, så skulle arvingarna inte erhålla något alls. Om upphovsmannen däremot hunnit teckna ett avtal med ett förlag, och därvid erhållit ett engångsbelopp för publiceringsrättigheterna, så skulle i praktiken hela detta belopp tillfalla arvingarna. Samtidigt skulle förlaget stå utan skydd för sin nyss gjorda investering.

    Däremot vill jag ifrågasätta att den upphovsrättsliga skyddstiden alls skall relateras till tidpunkten för upphovsmannens död, för det resulterar i praktiken i olika långa skyddstider för verk av unga respektive åldriga författare, skiljande sig åt med upp till en faktor två. Det vore rimligare att knyta skyddstiden till publiceringsdatumet, vare sig vi väljer att låta den vara fem, tio, 50 eller 100 år lång, för då kan man alltid förutse hur länge den kommer att vara giltig, och planera sina investeringar efter det (50 eller 100 år är nu så långa skyddstider att varje investeringskalkyl i praktiken kan betrakta dem som oändliga, vilket är anledningen till att förlagen inte ser något problem med nuvarande ordning, men ett förlag kan mycket väl vilja planera för mer än fem år framåt i tiden).

    Jag vet inte, men jag förmodar att principen med upphovsmannens död + ett visst antal år tillkom vid en tid då man poängterade de ideella rättigheterna högre än de ekonomiska. Ingen författare skulle riskera att förlora rätten att bli erkänd som upphovsman till sitt verk under sin livstid, och hans namn skulle hållas i helgd också en tid efter hans död. I dag är det sällan som de ideella rättigheterna är föremål för rättsliga tvister, men de gamla reglerna har fått vara kvar tack vare lagstiftningens inneboende tröghet; man ändrar ogärna på ett vinnande koncept oavsett hur det har tillkommit.

    2. Retroaktiva belöningar: När förändringar av skyddstidens längd diskuteras, så framstår det som mycket märkligt att också redan utgivna verk, inklusive dem av avlidna författare, kan tillgodogöra sig resultatet av en förlängd skyddstid. Detta skall ses i ljuset av den vanliga motiveringen till upphovsrätten, nämligen att uppmuntra författare att skapa nya verk (och motsvarande för övriga konstarter).

    1996 förlängdes skyddstiden i Sverige från 50 till 70 år efter upphovsmannens död, och man återupplivade därvid rentav rättigheterna till verk av författare avlidna under perioden 1926-1944, vilka då hade hunnit löpa ut. På vad sätt uppmuntrade detta erkända författare såsom Vilhelm Moberg (död 1973) att komplettera den svenska litteraturskatten med ännu en klassiker? Vilka var de förlag och rättsinnehavare som plötsligt och utan krav på motprestation fick en förnyad ensamrätt att ge ut Selma Lagerlöfs och Karin Boyes böcker? Var det denna lagändring som motiverade Hasse Alfredsson att ge ut Attentatet i Pålsjö skog (1996), trots att “bonusen” även omfattade hela hans tidigare produktion, till exempel En ond man (1980)?

    Hur stor betydelse får ett löfte om kompensation för ett framtida arbete, när man regelmässigt delar ut samma kompensation för redan utfört arbete, tillika utfört utan detta löfte?

    På arbetsmarknaden tillämpas principen “lika lön för lika arbete”, innebärande att två personer som med samma kompetens i grunden utför samma slags arbete åt samma arbetsgivare också bör ha samma lön. Höjer man den enes lön, så förväntar sig den andre samma höjning. Denna princip gäller dock inte retroaktivt; om jag får en viss lön vid något tillfälle, och min efterträdare ett par år senare erhåller högre lön för sitt arbete, så kan inte jag kräva att få en retroaktiv löneförhöjning för att komma upp i samma nivå och bättra på min pension. De ekonomiska förutsättningarna för arbetet har hunnit förändras med tiden.

    Om principen skall gälla också för de kreativa yrkena, bör den då inte tillämpas med samma restriktioner? Skall verkligen avlidna författares arvingar tilldelas förlängd “författarpension” bara därför att de ännu levande och yrkesverksamma författarna har förhandlat till sig det för egen del? Kommer de att plocka fram fler outgivna (och för allmänheten okända) bokmanuskript ur gömmorna då, och äntligen ge ut dem?

    Problemet är kanske inte så mycket att “de efterlevande” (antingen de utgörs av upphovsmannens arvingar eller hans förlag) erhåller en ny tillgång utan krav på motprestation, som att de kan frestas att ideligen begära dylika bonusar av politikerna. Det förefaller mer troligt att det var förlag i besittning av snart utlöpande ensamrätter till kulturikoner som Musse Pigg och Borta med vinden som hävdade behovet av 1996 års förlängning från 50 till 70 år, än att det var blivande författare som ville försäkra sig om en framtida god avkastning åt sina barnbarn. Man kan därför med rätta fråga sig huruvida upphovsrättens påstådda syfte, att gynna produktionen av ny kultur (snarare än kopierandet av gammal kultur), alls uppfylls av dagens lagstiftning.

    3. Realistisk investeringskalkyl: Jag avstår här från att gå in på resonemanget kring vad som är en “rimlig” skyddstid utifrån dagens ekonomiska förutsättningar, för det blir i allt väsentligt ändå bara ett höftande mellan tummen och pekfingret. Om bara mina två första invändningar mot dagens system beaktas, så är jag nöjd med det för egen del, och så litar jag på att andra ägnar sig åt att reda ut vad det betyder i kvantitativa termer.

    Sammanfattningsvis ser jag det som viktigare hur man bestämmer skyddstidens längd, än vilken skyddstid man faktiskt väljer. Ännu viktigare än dessa båda frågor är dock frågan om hur omfattade ensamrätten skall vara, och vad den skall innebära, så länge den ännu är giltig. Att bara ändra på skyddstiden ger inget, för då kommer strax någon annan och ändrar den tillbaks.

  9. Varför inte inta den principiella ståndpunkten att immaterialrätt bara är strunt?

    Sedan kan det finnas skäl att inte slopa all immaterialrätt på en gång, men på sikt anser jag att hela denna sörja av dumheter bör spolas ned i toaletten.

  10. Applåder Karl, mycket väl skrivet.

    Ett ytterligare argument som vi inte ser så ofta i debatten: De som vill lagstifta bort redan olaglig fildelning kommer ofta med skräckpropagande som korfattat ofta handlar om kulturens död, har ett stort problem. Var är dessa hemska och närmast oöverblickbara effekter? Vi har ju faktiskt levt i en värld med massiv fildelning i största möjliga globala skala sedan Napsters intåg för sisådär 7 år sedan. Nog borde väl dessa hemska långtgående effekter, som motiverar allt de vill införa, ha visat sig vid det här laget, eller hur?

  11. Mats,

    Du kan vara lugn.

    Nu har riksdagen öppnat igen, vilket innebär mer tid i möten och mindre tid för opinionsbildning. Men jag kommer att fortsätta den här debatten så länge det behövs.

    vänliga hälsningar,
    Karl

  12. Argumentet att upphovsrätten begränsar förfoganderätten över användarens egna utrustning har både brister och förtjänster. Visst, det är så pass starkt att det bör tas på allvar och bemötas, med det är inte heller särskilt svårt att bemöta. Saken är nämligen den att praktiskt taget all förfoganderätt över egen egendom begränsas av andras rättighetsanspråk. Ett extremt (och därför otvetydigt) exempel är att jag inte kan använda min morakniv som ett mordvapen utan att våldföra mig på någon annans (mitt hypotetiska offers) rätt till liv och hälsa. Begränsningar av förfoganderätten är därför inte per se någonting rättighetsetiskt förkastligt, utan en ofrånkomlig konsekvens av rättighetsetiken själv.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s