Pirater, politik, pengar

Strax före nyår gick piratpartiets Rick Falkvinge ut med en ovanlig begäran. Han bad medlemmar och sympatisörer att finansiera hans partiledarskap genom donationer. Jag välkomnar fler röster i debatten om statens reglering av elektronisk kommunikation, så jag hoppas att insamlingen går bra.

Ett par andra uttalanden gjorde mig mer fundersam. I samma inlägg som Rick ber om donationer skriver han:

“Vi vill inte vara beroende av statsbidrag och riskera att uppslukas av etablissemangets alla system. Genom att stå på egna ben skulle vi kunna visa etablissemanget att det går att leva politik på ett sätt som de aldrig har sett förut.”

Istället vill piratpartiet förlita sig på frivilliga bidrag. På piratpartiets hemsida står det att partiet vill “etablera [sig] som en organisation som är såpass seriös att den agerar lika resursstarkt som de befintliga riksdagspartierna. Det är den här nivån vi siktat på i vår fundraising mot Silicon Valley när vi söker donationer på $10M, men där vi behöver mer resultat att visa först.”

Piratpartiet anser alltså för det första att de utan statsbidrag kan bli en mer självständig aktör. För det andra ser de inga problem med att ta emot enskilda donationer på 100 miljoner kronor från privata företag, om sådana skulle erbjudas.

Min avsikt är inte att kritisera piratpartiets ståndpunkt, men att ifrågasätta den i hopp om en diskussion om pengarnas roll i partipolitiken.

En av mina egna utgångspunkter är att varje spenderad skattekrona ska ifrågasättas. Det gäller inte minst partistödet. Jag förstår den marknadsliberala skattebetalare som tycker det är stötande att behöva finansiera socialdemokraternas valkampanjer. Eller den vänstersympatisör som tvingas betala för moderataffisher i tunnelbanan. Eller den som inte vill ge pengar till någon form av politisk organisation.

När jag var en del av MUF:s ledning hade vi ambitionen att göra oss så oberoende av statsbidragen som vi kunde. Det framstod som logiskt eftersom vi ville avskaffa bidragen. Vi lyckades få viss sponsring, men huvuddelen av pengarna kom alltjämt från skattebetalarna. Syftet med att bli oberoende av statsstöd var rent principiellt. Jag har svårt att se på vilket sätt MUF:s verksamhet utan statsstöd hade bedrivits annorlunda.

I USA spelar privata pengar en större roll i politiken. Det har den uppenbara fördelen att partiernas kampanjer belastar statskassan i mindre utsträckning än vad som annars varit fallet. Men det finns också nackdelar. Stanfordprofessorn och upphovsrättsreformisten Lawrence Lessig hävdar att den till stora delar irrationella upphovsrättslagstiftningen är en konsekvens av privata företags kampanjbidrag. Genom att gå direkt på representanterna i kongressen – istället för att bilda opinion bland medborgarna – kan särintressen få snabbare och bättre avkastning på sina politiska investeringar. Lessig har därför tagit initiativet till Change Congress-rörelsen, som syftar till att minska inflödet av politiska investeringar från särintressen.

I sitt introduktionsanförande på Change Congress-konventet radar Lessig upp policybeslut som borde vara ganska enkla att ta ställning till. Ska vi till exempel förlänga upphovsrätten till redan existerande verk? Det är uppenbart att vi inte behöver stärka incitamenten för skapande som redan ägt rum, och Milton Friedman kallade idén att förlänga sådana upphovsrätter för “brain dead”. Ändå fattar kongressen beslut om att upphovsrätten till gamla verk ska förlängas, och Europa följer efter. Orsaken är enligt Lessig att berörda branscher finansierar återvalskampanjerna för de politiker som fattar besluten. Och även om valda politiker fattade sina beslut oberoende av vilka som finansierar återvalskampanjen så urholkar kampanjbidragen medborgarnas förtroende för att staten agerar för allmännyttan.

Lessig ser framför sig att mindre privata pengar i politiken möjliggör en mindre stat och en mindre sönderreglerad ekonomi. De 2 miljarder dollar i statligt kampanjstöd som Lessig skulle vilja se istället för privata bidrag betraktar han som en liten summa i jämförelse med de skattepengar som går åt för att ge privata kampanjfinansiärer ekonomisk avkastning. Den borgerliga sympatisör som tycker att skattefinansierat direktstöd till socialdemokraterna är stötande bör med andra ord fundera över vad medborgarna får betala för LO:s kampanjbidrag. Vilka förluster i form av statliga utgifter och skadliga regleringar drabbar samhället när LO kräver avkastning på sina politiska investeringar? Förmodligen kostar protektionismen på arbetsmarknaden samhället många gånger mer än vad det statliga partistödet gör.

Även statligt stöd skapar beroende, vilket göra det svårt att minska eller avskaffa ett partistöd som en gång kommit på plats. En direkt, öppen betalning från staten till partierna måste dock bli mycket stor för att kostnaden ska kunna jämföras med kostnaden för att tillfredsställa särintressen som vill ha fördelar på marknaden.

Det är långt i från enkelt att reglera ekonomiska bidrag till politiker och partier. Statliga bidrag innebär att människor tvingas subventionera partier mot sin vilja och medför en direkt belastning av statens budget. Kombineras statsbidrag med förbud mot stora företagsdonationer så har detta även en yttrandefrihetsaspekt. Kan staten förbjuda ett företag eller en organisation att subventionera spridningen av ett politiskt budskap?

Ett privatfinansierat politiskt etablissemang medför å sin sida att särintressen får oproportionerligt stor makt. Allmänheten tvingas betala avkastningen på de politiska bidragsgivarnas investeringar i form av subventioner och regleringar.

Jag har tre frågor till piratpartiet. Frågorna är inte retoriska och de syftar inte till att sätta dit någon, utan är ställda i hopp om genomtänkta svar.

1. Vilka friheter förlorar ett politiskt parti på att söka statsbidrag, givet att bidraget finns?

2. Hur hanterar ett politiskt parti beroendet av ett stort Silicon Valley-företag den dagen företaget inte nöjer sig med ett fritt internet, utan även vill ha subventioner och kanske skyddstullar för sina produkter?

3. Instämmer piratpartiet i Lawrence Lessigs analys om att stora kampanjbidrag från enskilda företag ger särintressen oproportionerligt stort inflytande över exempelvis upphovsrättslagstiftningen?

Advertisements

21 thoughts on “Pirater, politik, pengar

  1. Jag är piratpartist, men jag kan naturligtvis som enskild naturligtvis inte svara för partiets ståndpunkt. Men min personliga syn är väl ungefär följande:

    Varje politisk organisation behöver pengar för att bedriva verksamhet, alternativet existerar knappast.

    Varje bidrag som ges där det kan finnas en förhoppning om mera bidrag i framtiden från samma givare innebär en risk och att ens handlingsutrymme kringskärs genom att man riskerar att anpassa sig till det som krävs för att man ska få mera från samma källa.

    För en demokratisk politisk organisation är detta ett problem eftersom den enbart finns till för att driva de ståndpunkter som dess medlemmar önskar. Det ska finnas ett strikt samband mellan medlemmarnas åsikt, baserat på “en man en röst”, och partiets i det ideala fallet.

    Stora bidrag från enstaka bidragsgivare är ju därför extra riskfyllt, det finns en tendens att undvika att bita den hand som föder en. Små bidrag från många bidragsgivare tenderar att vara mindre farliga, eftersom det oftast inte blir så tydligt vem av dem man stöter sig med om man antar en viss ståndpunkt. Men även de kan ge problem i en organisation, ska de som ger bidrag ha mer att säga till om än de som bara är medlemmar? Det ställer höga krav på en fungerande partidemokrati och medlemmarnas integritet för att man inte ska låta sig påverkas av sådana överväganden. När det gäller Piratpartiet så hoppas och tror jag att det finns en sådan, men det är en risk i detta som inte får bortses ifrån.

    Men egentligen är det donationsmekanismens osäkerhet som är det större problemet. Det är sambandet mellan det politiska ställningstagandet och att bidraget faller bort som skapar problematiken. Och när denna finansieringsformen är spridd över hela fältet så finns risken att stora aktörer helgarderar sig och skänker till alla som kan tänkas få makt.

    Det är där det offentliga partistödet har sin fördel. Eftersom det inte är beroende på vilka politiska ställningstaganden man tar, i vart fall inte på kort sikt, så riskerar det inte på samma sätt att styra politikens innehåll. Ett offentligt stöd delas ju ut baserat på formella regler som inte tar hänsyn till det. Däremot så riskerar det offentliga stödet att styra upp politikens former på ett sätt som inte alltid är önskvärt. Det förutsätter att verksamheten ska bedrivas på ett visst sätt, att medlemskap betyder en viss sak. Att politiskt arbete ska resultera i röster i val till politiska församlingar. Pengarna delas ut baserat på att partiers organisation är uppbyggd på ett speciellt sätt, osv.

    Partistödet har vissa problematiska följder. Vad ska man basera det på? Idag baseras det på röstetal och parlamentarisk representation, vilket ger till följd en professionalisering av politiken. Gräsrotsaktivitet och många aktiva medlemmar belönas inte, medan stora centrala kampanjapparater som resulterar i röster är kortsiktigt lönsamt.

    Samtidigt vore det svårt att basera det på medlemsskap. Om man ska undvika fusk i medlemssiffror så innebär det att man måste ge upp valhemligheten för att kunna kontrollera siffrorna, så det är knappast en rimlig väg att gå i en demokrati.

    Inte heller vore det rimligt att kräva att allt partiarbete ska finansieras över medlemsavgifterna. Det skulle innebära att partier som representerar medlemmar som har det gott ställt har det mycket lättare än de som representerar svagare ekonomiska grupper, och det är inte heller rimligt ur demokratisynpunkt.

    Min slutsats tycks bli att det inte finns något bra sätt att finansiera politisk verksamhet…

    Men om jag ska välja så tror jag ändå att ett system som baseras på röstetal är det minst skadliga. Men det hade varit bra ur demokratisk synvinkel att hitta på något sätt att även kunna få ett utslag i finansieringen på gräsrotsaktiviteten, för demokratins vitalitet.

  2. “Vilka friheter förlorar ett politiskt parti på att söka statsbidrag, givet att bidraget finns?”

    Piratpartiet har alla intentioner att ta emot statligt partistöd om det skulle kvalificeras för sådant. Detta ingick redan under tiden efter partibildandet i retoriken om att en röst på Piratpartiet inte var bortkastad även om partiet inte kom över 4%.

  3. Det här är inte okomplicerat. Man ska inte glömma vilket liv det är på de olika partierna när det kommer till vem som har finansierat vem och med vad. Att moderaterna fick bidrag från enskilda till valet var något som skulle upp på bordet och rannsakas. Att stora delar av (s)-kampanjerna finansieras via diverse olika LO-förbund talas det inte heller om i så stor utsträckning.

    Svårt att tro att Piratpartiet skulle klara sig undan sådan granskning. Det finns inga gratis luncher som bekant.

    Däremot hoppas jag att de får ihop sin ekonomi och särskilt Rick som ju verkligen jobbat ideellt. Piratpartiets röst behövs, inte minst för att förstärka oss andra frihetstänkare.

  4. Jag tror inte det det handlar så mycket om det skall vara statligt eller privat.
    Grundproblemet är att om en bidragsgivare blir dominerande så kommer det att skapa problem.
    Stora statliga bidrag -> problem.
    Stora bidrag från företag -> problem.
    Det skapar lite av ett moment 22 för politiska organisationer som behöver pengar. Det bästa vore bidrag från privatpersoner men även det har problem.
    Jag har själv ingen bra lösning på detta men han tänka mig ett system med ett skatteavdrag för stöd till politiska organisationer.

  5. Superintressant diskussion!

    Knivig fråga … politiska organisationer kräver resurser för att sprida sitt budskap. Men resurser kan komma ifrån särintressen – givetvis. Något annat vore omöjligt i en fritt rörlig ekonomi.

    Så är det kanske inte partikonstruktionen som är grundproblemet? Om en röst gällt för en människa i en demokrati, skulle inte röststyrka likställas med resurstillgång — som är fallet idag – oavsett system som ni kommer fram till ovan.

  6. bidagsberoende är aldrig bra.
    Oavsett varifrån bidraget kommer.
    många små gåvor fr enskilda är det bästa.
    bidrag fr företag och organisationer bör få finnas men dels maximeras till belopp,
    dels öppet redovisas.

    betänk också att en ggn bedrevs politik i stort sett helt ideellt. då var risken för makkorrumption också mindre. köttgrytorna var mindre.

  7. Bra talat av larseric.

    På amerikansk independent radio, Randi Rhodes show (http://www.therandirhodesshow.com), så ringer det in entusistiska äldre valarbetare från Obamas valkampanj som berättar hur många engagerade killar och tjejer i 20-årsåldern det varit. Det var väldigt länge sedan så många unga varit intresserade av politik.

    På “Thom Hartmann show” (http://www.thomhartmann.com) diskuteras det en hel del om hur man skall gå tillväga för att finansiera valkampanjer. Där diskuteras och ibland förordas bl.a den svenska modellen, där vi skattebetalare betalar kalaset. Fast den har ju också de nackdelar Sigfrid avhandlat.

    Obamas valkampanj förvånade många med hur många gräsrötter stödje valkampanjen med smådonationer krin 100-200 kr då och då. Många små bäckar blev till slut enorma summor. Jag var med på Obamas mailinglista till donatorer, men fick tyvärr inte donera, eftersom det var förbehållet endast amerikanska medborgare.

  8. Den utvärdering av det kommunala partistödet, som redovisades i juni 2008, visar att partierna allt mer blivit beroende av skattebetalarnas stöd och därmed kan man utgå från att de blivit allt mer oberoende av medlemmar och sympatisörer. Såg att det tydligen finns ett förslag från Konstitutionsutskottet om en förändring av lagen om kommunalt partistöd, vilket presenterats den 18 december 2008, men jag har ännu inte funnit dokumentet ifråga. Har dock fått fram ett telefonnr till utredaren vid KU, varför jag forskar vidare. Den här diskussionen är intressant eftersom det tydligen är så att reglerna för partistödet och kampanjbidrag är mycket luddiga och rätt okända för allmänheten. Ganska talande att politiker oavsett partifärg så lätt kommer överens när det gäller att begränsa möjligheter till insyn och kontroll. Jag har inget emot att vi skattebetalare finansierar det demokratiska systemet, men att det inte ställs några egentliga krav på redovisning och kontroll är djupt otillfredsställande. Det är först när det finns risk att nya partier med mandat i kommuner och landsting (som idag överfört medel till den nationella nivån och därmed ökat sina möjligheter att vinna mandat i riksdagen 2010), som de etablerade partierna vaknat och börjat bry sig om klarare regler. Vad händer när det blir känt? I en demokrati måste väl riksdagen skapa likartade villkor för alla partiers kandidater för att vara trovärdig?

  9. Pingback: » Nu jävlar ska här länkas :)

  10. Pingback: Om utblottade partiledare och om nyliberalernas försök att stjäla sossar | Kulturbloggen

  11. Om en organisation förlitar sig på många små gåvor måste det engagera många människor. Ett sådant krav skulle kanske driva fram bättre politiska partier? Eller skulle dom bara bli mer populistiska?

  12. Maxbidrag givet antal medlemmar? Man kan max ta emot x antal kronor i statligt stöd per medlem, samt man kan max ta emot x antal kronor per medlem i obeskattat privat stöd. Inte optimala på något sätt, men jag spånar här…

    Kanske donationer är skattefria (även de som går till arbete) ända tills partiet når en viss % i valet, därefter enbart tillåtet med statsstöd baserat på %. Effekt: Lättare för nya kandidater att ta sig in på politisk plats, men väl på plats kämpar man på lika villkor?

    Men vad är egentligen problemet? Är det egentligen finansieringen som är det stora problemet? Vill någon privat organisation sponsra en kandidat så kan de göra detta utan att detta går att stoppa. Går det inte att ge pengar direkt så kan man anställa en person som hjälper till med politiskt arbete, analyser och lobbying. Problemet måste väl snarare handla om transparens. Att man kan se var pengarna kommer ifrån, oavsett om det är oljeindustrin eller LO. Kanske skulle man tillåta “negativa” röster? Nu spelar det kanske mindre roll i ett tvåblockssystem, men tanken var om ett parti tar emot stora mängder pengar från olika intressen så kan andra människor, som kanske inte direkt brinner FÖR något annat parti, åtminstone rösta negativt för att ge partiet en minusröst.

    Nåja, lite lös brainstorming iaf.

  13. Transparans är ett måste. Stora hemliga bidragsgivare luktar korruption lång väg och det är systemhotande mot demokratin. Även transparans på andra ställen som tankesmedjor och lobbyister behövs. Vi har sett alltför väl hur partierna i valrörelsen säger en sak för att få röster (“vi ska inte jaga fildelare”) och sedan nu när de har makten går smala men pengamässigt starka intressens ärenden.

    Alternativ finns naturligtvis, t.ex. helt hemliga omröstningar i riksdagen, där det är omöjligt för en bidragsgivare att kontrollera vem som röstat vad. Det är ett gammalt välbeprövat skydd mot korruption och hot.

  14. Pingback: Statsstöd till maffian i Sverige? | El Rubio Talar

    • Mike,Since each bank will only allow you to personally guertnaae the line of credit for one company at their bank, what is the benefit to opening more than one company?Cashman

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s