Är det tillräckligt att var fjärde år få rösta på ett parti?

Till och från får jag hård kritik här på bloggen för att inte agera tillräckligt självständigt i riksdagen. Jag har då förklarat hur riksdagslogiken fungerar givet det svenska valsystemet. De starkt partistyrda nomineringarna av kandidater i kombination med en partifokuserad politisk kultur gör att väljarna anser sig rösta i första hand på ett parti och i andra hand på en enskild kandidat.

Men så här behöver det inte vara, säger historikern Gunnar Wetterberg som i DN kritiserar färglösa riksdagsledamöter. Han kunde lika gärna ha skrivit kommunfullmäktigeledamöter eller landstingsfullmäktigeledamöter, för politiker på alla nivåer utses genom ungefär samma procedur.

De färglösa ledamöterna är enligt Wetterberg resultatet av den proportionella representationen. Medborgarna väljer mellan partilistor med namn på okända kandidater. Med enmansvalkretsar, som i USA och Storbritannien, tvingas istället varje kandidat visa upp sig och berätta vad de tänker kämpa för om de får väljarnas förtroende. Kandidater som inte tänker självständigt har en tendens att sorteras bort i en sådan process.

Även enmansvalkretsar har sina problem. Medan riksdagens ledamöter har tillsatts av de omkring 80 procent av väljarna som röstat på ett riksdagsparti har de amerikanska kongressledamöterna tillsatts av en minoritet av befolkningen. Inte bara på grund av USA:s låga valdeltagande utan också därför att den som röstar på en förlorande kandidat får ett inflytande som är noll.

Enmansvalkretsar betyder också att politiken omgärdas av höga politiska skyddstullar. Med politiska skyddstullar menar jag etableringshinder för nya politiska partier och idéer. I Sverige utgör fyraprocentsspärren en skyddstull genom att partier som inte når upp till fyra procent får svårt att skaffa sig ett fotfästa. Partier utanför riksdagen måste både vinna gehör för sina idéer och övertyga väljarna om att en röst på dem inte är bortkastad. Med enmansvalkretsar förstärks skyddstullarna. I ett amerikanskt val är det meningslöst att ens kandidera för den som inte är demokrat eller republikan. Och inom de två partierna finns det dåligt med utrymme för idéer som stider mot de konventionella.

Med enmansvalkretsar måste all opinionsbildning för det som är nytt ske vid sidan av partipolitiken, medan de politiska institutionerna blir en konserverande kraft.

Som riksdagsledamot ligger det nära till hands att förespråka förändringar som stärker just riksdagsledamöternas roll, och vissa steg i den riktningen skulle vara önskvärda. Starkare inslag av personval kan till exempel göra ledamöterna mer beroende av väljarna och mindre beroende av partiledningarnas välvilja.

Ett annat sätt att förbättra medborgarnas inflytande är att införa möjligheten till beslutande folkomröstningar. Anders Isaksson föreslog i sin bok Den politiska adeln att medborgarna i en folkomröstning ska kunna lägga ett veto mot ett riksdagsbeslut som saknar förankring.

12 thoughts on “Är det tillräckligt att var fjärde år få rösta på ett parti?

  1. Att kunna lägga veto mot oförankrade beslut vore verkligen en demokratisk reform värd namnet.
    Här på Island har presidenten en sådan funktion. Han eller hon kan lägga in veto mot ett fattat beslut och då ska frågan gå till folkomrösting (vilket dock inte hände sist det inträffade, http://en.wikipedia.org/wiki/%C3%93lafur_Ragnar_Gr%C3%ADmsson#Veto_on_media_law). Nu, i nyvalet efter efter det ekonomiska tumultet så fick medborgarrörelsen strax över 7% och de riktar just sådana krav:

    http://islandsbloggen.blogspot.com/2009/04/borgarahreyfingin-pa-vag-in-i-alltinget.html
    “I valplattformen vill Borgarahreyfingin bland annat skrota femprocentspärren till alltinget, införa personval, möjliggöra folkomröstningar – som måste genomföras om minst sju procent av islänningarna kräver det – och se till så att nya partier får samma partistöd samt lika stort utrymme i medierna som etablerade partier.”

    Nåväl, lite relaterad kuriosa från ett nordiskt grannland.

  2. Veto från folket låter som en utmärkt idé.

    FRA-lagarna och IPRED1 hade åkt ut med huvudet före. Vi lever i ett land som kallar sig demokratisk, men man har ju lärt sig ett och annat senaste året..

  3. Jag tror inte att enmansvalkretsar är den rätta lösningen, dagens system med personval har potential även om det idag är mer ett “demokratiskt” spel för gallerierna: Problemet är att den konsensusbaserade partikulturen inte har förändrats i samma takt som personvalen utökats, vilket FRA-frågan belyste med all tänkbar tydlighet. Det är dock möjligt att denna kultur kommer att uppluckras av sig själv i takt med att riksdagen fylls av den yngre generationen som förhoppningsvis är mindre konsensusfanatisk.

    Framförallt hoppas jag att personvalsystemet på sikt ska ge oss riksdagsledamöter som hellre fäller ett förslag än går emot sina mest grundläggande ideologiska övertygelser, vuxenmobbing till trots.

    Det där med folkomröstningar är invecklat oavsett om de är bindande eller ej; Vad gör man när omständigheterna har förändrats till den milda grad att resultatet av folkomröstningen blir orimlig (som kärnkraften)? Bör en folkomröstning vara bindande inom ett tidsbegränsad tid kanske? 5-10 år? Omständigheter kan hinna förändras fortare än så…

    Komplexiteten till trots anser jag att det borde föras in i grundlagen att riksdagsbeslut som kommer att innebära betydande förändringar av statsskicket eller de grundläggande politiska strukturerna måste folkomröstas om, Lissabonfördraget nu senast är ett belysande exempel på detta behov.

  4. Karl, det finns en del som gjorde typ personvalskampanjer och blev kryssade. Sen röstade dom helt mot vad dom sagt i kampanjerna, att kvittas ut är ett sätt, att annat är att rösta med partigruppen.

  5. Veto från folket är förstås en bra idé. Frågan är: när ska det gå till folkomröstning? Vem ska bedöma när det behövs? En annan bloggare föreslog ett statligt institut som regelbundet gjorde undersökningar om folks åsikter i nyliga riksdagsbeslut om säg 1000 slumpvis utvalda personer. Om en viss andel, säg över 70 procent, vill att beslutet ska rivas upp utlyses beslutande folkomröstning. Okej, det skulle kosta lite ekonomiskt, men de beslutande omröstningarna skulle ändock vara rätt få och det skulle markant förbättra demokratin.

  6. I det föreslagna Lissabonfördraget finns en möjlighet för en miljon EU-invånare att begära en folkomröstning. Den principen skulle kunna anpassas till Svenska förhållanden.

  7. Håller inte med dig om att starkare inslag av personval skulle vara en lösning, tvärt om är det något som förvärrar problemet. Jag tror att jag kan förklara det. Vi kan börja vid din rubrik.

    Att tillåtas rösta är inte en definition av demokrati. Lättaste sättet att visa det är det faktum att kommunistiska enpartistater är barnsligt förtjusta i just folkomröstningar. Deutsche Demokratische Republik kanske också får någon klocka att ringa. Definitionen ligger istället i ordet folkstyre och att det bygger på opposition som formas genom fri åsiktsbildning. Det är därför som preventiv övervakning och registrering är ett grundskott mot demokratin eftersom det hämmar den fria åsiktsbildningen som bygger upp oppositionen. Utan opposition finns ju inga reella val för folk att rösta på. Men demokrati handlar också om att folket skall kunna utkräva ansvar, här ligger en del av kärnan i det jag har att säga.

    Över då till personval. Många politiker är karriärister. Redan Platon beskrev problematiken på ett mycket bra sätt, hur egenskaper som vi alla har lite till mans och som sorterar under Eros tillåts gå ut över förnuft och rättrådighet, t ex. äregirighet, maktbegär osv.. Kortfattat kan man säga att den som vill regera ofta är den minst lämpade att göra det, beroende på vad som driver viljan. Två citat kan nog vara på sin plats här:

    Pengar eller ära kunna således ej förmå goda människor att regera, fortsatte jag. Ty de vilja ej öppet kräva lön för att regera och därigenom få namn av legohjon, ej heller vilja de i hemlighet skaffa sig vinning av sitt ämbete och därigenom bli tjuvar. Ej heller lockar dem äran; ty de äro ej ärelystna. Så måste man alltså tvinga dem, och de måste förmås att regera genom hotelse om straff. Detta tycks vara anledningen, varför det anses som en skam att gärna och villigt åtaga sig regeringen i stället för att tvingas till det. Och det svåraste straff, som kan drabba dem – det är, att de annars komma att själva regeras av sämre folk, om de ej vilja ta regeringen i egen hand. Det är av fruktan för detta, som de goda åtaga sig regeringen. //Platon

    Det andra är:

    Är det nu inte så, att dylika människor som enskilda personer – innan de kommo till makten – ha följande karaktär: antingen vilja de vara tillsammans med smickrare, som äro beredda att lyda dem i allt, eller också, om de själva ha behov av något, ödmjuka de sig och tveka ej att spela vilken roll som helst för att markera sin förtrolighet, men när de väl ha fått, vad de ville, stå de där som främlingar? // också Platon.

    Personvalet kan nyttjas av den typen som beskrivs i det senare citatet. Ljuva ord och fagra löften framfört retoriskt skickligt ger röster och när de väl kommit in förändras objektet för inställsamheten, från folket till partiledningen (vilket givetvis leder till toppstyrning). Här kommer jag till poängen. När de väl är inne, så får folket inte ut dem med mindre än att rösta bort hela partiet från makten, för väl inne nyttjar de hela sin skicklighet (de ÄR oerhört skickliga) för att ledningen skall vilja ha dem kvar, oavsett vad folket tycker, i detta läge är folket ointresant för den typen.

    Demokratin handlar inte bara om att rösta in, det finns också en aspekt av att folket skall kunna utkräva ansvar. Att stryka ut element som missbrukat sitt förtroende. Vi har ju det gamla talesättet om att makt korrumperar och det är inte utan orsak som uttrycket alltjämt lever vidare. Det är faktiskt inte konstigt alls att regeringsmakt och respekterade positioner lockar till sig skickligt maskerade äregiriga tjuvar och legohjon, det är fullt naturligt, likväl som att det av fruktan för att regeras av sämre folk lockar till sig de goda krafterna.

    Hur sorterar vi då bäst. Gör vi det genom personval där kandidaten lovar saker på förhand, eller gör vi det bäst genom att skicka ut de som inte skött sig? Som du förstår så anser jag det senare vara bättre eftersom det ger konsekvenser för den som missbrukar förtroendet. En moderat kan fortfarande rösta moderat utan att behöva ge sin röst till en moderat de vill ha bort. Den inställsamma (tyranniska) typen vars agerande leder till toppstyrning sorteras bort. Visserligen i efterhand, men eftersom politiker-omsättningen inte är så stor, så innebär det att de aldrig blir särskilt många och dessutom bara tillfälliga. Personvalet däremot leder till motsatsen, in genom fagra ord och sedan inte ut eftersom objektet för inställsamheten förändras när de väl kommit in och med tiden blir de allt fler och demokratin blir lidande eftersom inställsamhet till ledningen också leder till toppstyrning (därav “tyranniska” i Platons ordval).

    Så, bort med personvalet och återinför och stärk systemet med att stryka ut, det är lösningen.

  8. Visst kunde det vara bra med mer personligt ansvarsutkrävande men man måste fråga sig om det är så förtvivlat viktigt att man därför ska gå in och orsaka andra och större problem.

    Ett system där många röster är bortkastade på förhand stimulerar inte till politisk delaktighet. Och nya/små partier får svårt att vitalisera politiken (det är svårt nog som det är med riksdagsspärr och alla andra nackdelar av att ha begränsat opinionsstöd).

    Man kan ju fortfarande, förutom personkryss, utkräva ansvar från ett parti genom att rösta på ett annat.

  9. Det finns ett sympatiskt drag över att även premiärministern måste ha en djup kontakt med hemmavalkretsen.

    Ett problem med enmansvalkretsar från Storbritannien är att kretsarna också verkar kunna bli partistyrda. Partierna kan vad jag förstått sätta populära kandidater i valkretsar där partiet är säkert på att vinna. Internt mindre populära kandidater sätts i valkretsar där partiet inte har en chans att vinna mandatet.

    Kanske några av lösningarna finns inom e-demokratins utveckling?

    http://skiften.se/2009/04/02/tappar-mats-odell-e-forvaltningen-veckans-skifte/

  10. Kan man inte ha ett system med personval utan någon spärrgräns OCH även ha möjligheten att kunna stryka namn på listan?

  11. Mina förbättringsförslag:

    1. Författningsdomstol (FRA hade aldrig inträffat!)
    2. Bort med 4%-spärren (ingen mer taktikröstning)
    3. Max 8 år i riksdagshuset (minska partipiskans makt)
    4. Möjlighet till folkomröstning i specifik fråga om säg 20.000 namnunderskrifter samlas in inom viss tid efter att lagen röstats (sannolikt) mot folket

  12. Tvåpartifenomenet blir inte så markerat om man har två valomgångar. Att de som röstar på den förlorande kandidaten inte är representerade går att lösa men framför allt skall det jämföras med att idag så är det endast en handfull slutna partiledningar som representeras.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s